Saknad...
Ja, livet går vidare... Även om allt känns tungt så går det vidare. Bara för att jag stannar upp betyder det inte att allt annat också gör det.
När blir det lättare, när kan jag glömma och gå vidare? Det har gått tre och en halv vecka nu, och det gör fortfarande lika ont! Hur kan man ha så starka och övertygande känslor för någon som inte alls känner samma sak tillbaka? Kroppen, hjärna och hjärtat borde vara programerat så att man kan känna av sånna saker innan, så det slipper göra så fruktansvärt ont! Ett tag trodde jag att det var påväg att bli bättre, jag kunde övertyga mig själv att jag klarar mig iallafall. Men det var en ren lögn, hur skall jag klara det här... Ingen förstår mig som han gjorde. På något vis så förstod vi alltid vad som gällde. Eller är det bara jag som inbillar mig, jag kunde ju inte känna av när hans känslor förändrades... Har dom förändrats? Eller blev han bara osäker? Skulle vara så typiskt av honom att ge upp en sån här sak bara för att inte få för starka känslor, men ändå inte... Ne vet varken ut eller in, men en sak vet jag. Och det är att han skulle aldrig såra mig om han inte kände sig tvungen till det, så jag antar att han hade en bra anledning att avsluta alltihop. Även om inte jag kan se den! Men det är utan tvekan en viktig person som nu fattas i mitt liv. Så jag antar att det bara är att lära sig att leva utan honom. Älskar honom och saknar honom jämt så det gör ont. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom...
Arbetsförmedlingen idag, sen var det bara runt och söka massa jobb. Lika bra att hålla sig sysselsatt. Så nu är det bara att hålla tummarna för att någon är intresserad. Vill ha ett jobb nu, så jag kan göra alla saker som jag o Jusse snackat om. Det som står överst på min list nu är att skaffa en egen lägenhet, det skulle vara så underbart. Tänk att få starta om från början. På ett helt nytt ställe, där det inte finns saker som hela tiden påminner mig och Jimmy, saker som får det att gör så fruktansvärt ont! Jag vill också ut och resa, tänk att få sticka iväg med vännerna och bara glömma allt som finns här hemma. Det är något som jag verkligen känner att jag skulle behöva.
I morgon är det 10 års jubileum på Donner, skall bli kul och gå dit och träffa massa lärare och alla andra. Tillbaka till den där trygga och på någotvis hemtrevliga miljön som bara Donnergymnasiet kan erbjuda... Saknar det så mycket, saknar allt! Lärarna, stämningen, klassen... Åh klassen Sp05Ek, underbarare klass är nog svår att hitta! Så många olika personligheter samlade på ett och samma ställe. Saknar det så otroligt mycket. Vill bara träffa alla igen, men redan nu, ca 2 månader efter studenten så är alla splittrade. En del befinner sig långt bort i ett helt annat land, andra i samma land men inte i samma stad... Hur skall det någonsin gå att samla hela klassen igen? Åh jag skulle vilja ha få tillbaka dom sista 3 veckorna av skolan. Det var då jag hittade de flesta i klassen, så tråkigt att allt är borta nu. Hitta några otroligt fina vänner i dem jag umgicks med på slutet. Tråkigt att det inte blev mer än så... Men det kanske bara var snack om att dom hela tiden ville att jag skulle umgås med dem. Nu visar det sig att man inte ens är inbjuden till mysiga träffar med resten av klassen. Eller var det kanske en slump? Aja, saknar alla ändå! Jag hade iallafall jättekul de där sista veckorna när jag såg deras rätta jag, och jag visade mitt rätta jag. För det var nog ändå det jag gjorde. Jag visade dem vem jag är. Den person som klarat av alla tuffa saker, den person som jag är så stolt över. En stark, glad och social person.
Nu blev det väldigt mycket pepp-talk här på slutet, men tror att jag behöver det för att klara mig igenom det här. Eller jag vet inte... men så blev det iallafall!
Ta hand om er alla, och hör gärna av er!
XOXO
/Emelie
När blir det lättare, när kan jag glömma och gå vidare? Det har gått tre och en halv vecka nu, och det gör fortfarande lika ont! Hur kan man ha så starka och övertygande känslor för någon som inte alls känner samma sak tillbaka? Kroppen, hjärna och hjärtat borde vara programerat så att man kan känna av sånna saker innan, så det slipper göra så fruktansvärt ont! Ett tag trodde jag att det var påväg att bli bättre, jag kunde övertyga mig själv att jag klarar mig iallafall. Men det var en ren lögn, hur skall jag klara det här... Ingen förstår mig som han gjorde. På något vis så förstod vi alltid vad som gällde. Eller är det bara jag som inbillar mig, jag kunde ju inte känna av när hans känslor förändrades... Har dom förändrats? Eller blev han bara osäker? Skulle vara så typiskt av honom att ge upp en sån här sak bara för att inte få för starka känslor, men ändå inte... Ne vet varken ut eller in, men en sak vet jag. Och det är att han skulle aldrig såra mig om han inte kände sig tvungen till det, så jag antar att han hade en bra anledning att avsluta alltihop. Även om inte jag kan se den! Men det är utan tvekan en viktig person som nu fattas i mitt liv. Så jag antar att det bara är att lära sig att leva utan honom. Älskar honom och saknar honom jämt så det gör ont. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom...
Arbetsförmedlingen idag, sen var det bara runt och söka massa jobb. Lika bra att hålla sig sysselsatt. Så nu är det bara att hålla tummarna för att någon är intresserad. Vill ha ett jobb nu, så jag kan göra alla saker som jag o Jusse snackat om. Det som står överst på min list nu är att skaffa en egen lägenhet, det skulle vara så underbart. Tänk att få starta om från början. På ett helt nytt ställe, där det inte finns saker som hela tiden påminner mig och Jimmy, saker som får det att gör så fruktansvärt ont! Jag vill också ut och resa, tänk att få sticka iväg med vännerna och bara glömma allt som finns här hemma. Det är något som jag verkligen känner att jag skulle behöva.
I morgon är det 10 års jubileum på Donner, skall bli kul och gå dit och träffa massa lärare och alla andra. Tillbaka till den där trygga och på någotvis hemtrevliga miljön som bara Donnergymnasiet kan erbjuda... Saknar det så mycket, saknar allt! Lärarna, stämningen, klassen... Åh klassen Sp05Ek, underbarare klass är nog svår att hitta! Så många olika personligheter samlade på ett och samma ställe. Saknar det så otroligt mycket. Vill bara träffa alla igen, men redan nu, ca 2 månader efter studenten så är alla splittrade. En del befinner sig långt bort i ett helt annat land, andra i samma land men inte i samma stad... Hur skall det någonsin gå att samla hela klassen igen? Åh jag skulle vilja ha få tillbaka dom sista 3 veckorna av skolan. Det var då jag hittade de flesta i klassen, så tråkigt att allt är borta nu. Hitta några otroligt fina vänner i dem jag umgicks med på slutet. Tråkigt att det inte blev mer än så... Men det kanske bara var snack om att dom hela tiden ville att jag skulle umgås med dem. Nu visar det sig att man inte ens är inbjuden till mysiga träffar med resten av klassen. Eller var det kanske en slump? Aja, saknar alla ändå! Jag hade iallafall jättekul de där sista veckorna när jag såg deras rätta jag, och jag visade mitt rätta jag. För det var nog ändå det jag gjorde. Jag visade dem vem jag är. Den person som klarat av alla tuffa saker, den person som jag är så stolt över. En stark, glad och social person.
Nu blev det väldigt mycket pepp-talk här på slutet, men tror att jag behöver det för att klara mig igenom det här. Eller jag vet inte... men så blev det iallafall!
Ta hand om er alla, och hör gärna av er!
XOXO
/Emelie
Världelöst
Precis så känns allting nu... Ja nu var det ett tag sen jag skrev, o mycket har hänt sen dess. mitt liva har blivit totalt värdelöst...
Jag slöt jobba på 18/7 så nu är jag arbetslös... än så länge går det väl bra. Men sen när alla andra börjar skolan igen, vad skall jag göra då?
Helgen som var förändrade hela mitt liv, och inte till det bättre vill jag lova!
Allting började med en lögn som får mig att bli så ledsen och besviken att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Att en så pass nära vän kan tro något sånt om mig gör mig så ledsen att jag inte kan besktiva det med ord. Men om jag säger så här så slutade allt med att jag blev singel i måndags... Och allting känns hemskt. Vill inte ha det så här. Jag vet nu att jag verkligen inte kan leva utan Jimmy. Jag älskar honom så otroligt mycket. Bara tanken på att jaag aldrig kommer få kyss honom igen och att jag aldrig kommer få känna hans armar sunt mig får mitt hjärta att blöda. det känns som om jag kommer dö utan honom. Antagligen kommer jag inte göra det, men det känns så och det är verkligen hemskt.
Vilken tur att man har så fina vänner. Jusse, Hanna, Mikaela, Cilla och Jennifer, vet inte vad jag skulle ta mig till utan er. Även om vissa har varit till större stöd än andra. Är faktiskt lite besviken på vissa, men det är ju så man gör sina prioriteringar antar jag...
Nej kan inte skrivaa mer om det här nu... då kommer hela dagen att bli förstörd... får se om jag orkar skriva mer någon annan dag kanske..
Ta hand om er allesammans, och ta hand om dem ni älskar. Dom kan försvinna fortare än ni anar. tro mig jag talar utifrån erfarenhet...
XOXO
Emelie
Jag slöt jobba på 18/7 så nu är jag arbetslös... än så länge går det väl bra. Men sen när alla andra börjar skolan igen, vad skall jag göra då?
Helgen som var förändrade hela mitt liv, och inte till det bättre vill jag lova!
Allting började med en lögn som får mig att bli så ledsen och besviken att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Att en så pass nära vän kan tro något sånt om mig gör mig så ledsen att jag inte kan besktiva det med ord. Men om jag säger så här så slutade allt med att jag blev singel i måndags... Och allting känns hemskt. Vill inte ha det så här. Jag vet nu att jag verkligen inte kan leva utan Jimmy. Jag älskar honom så otroligt mycket. Bara tanken på att jaag aldrig kommer få kyss honom igen och att jag aldrig kommer få känna hans armar sunt mig får mitt hjärta att blöda. det känns som om jag kommer dö utan honom. Antagligen kommer jag inte göra det, men det känns så och det är verkligen hemskt.
Vilken tur att man har så fina vänner. Jusse, Hanna, Mikaela, Cilla och Jennifer, vet inte vad jag skulle ta mig till utan er. Även om vissa har varit till större stöd än andra. Är faktiskt lite besviken på vissa, men det är ju så man gör sina prioriteringar antar jag...
Nej kan inte skrivaa mer om det här nu... då kommer hela dagen att bli förstörd... får se om jag orkar skriva mer någon annan dag kanske..
Ta hand om er allesammans, och ta hand om dem ni älskar. Dom kan försvinna fortare än ni anar. tro mig jag talar utifrån erfarenhet...
XOXO
Emelie
