Emelie Kahlström- Mitt liv

Ja nu sitter man här..
Vad var det som hände egentligen? Allting gick så fort, har nog inte fattat riktigt än...

Allting började med mösspåtagning den 28 maj, sen var det bal den 1 juni. Efter det var det dags för den stora dagen... den 10 juni, det var då det hände... alla 89:or på Donnergymnasiet tog studenten! Det var en helt underbar dag. Allting blev precis som jag hade hoppats, det är verkligen en dag jag aldrig kommer glömma. Hur skulle man kunna göra det? En dag som är så känsloladdad, så fyllde med glädje, lycka, kärlek, sorg och en känsla av osäkerhet. En osäkerhet inför framtiden, vad är det som kommer hända, vad har vi att vänta av framtiden?Det är ingen som vet ännu, det finns inte heller någon som kan tala om det för oss. Enda sättet att ta reda på det är att själva undersöka vad som kan tänkas hända framöver. 
I lördags hade jag min studentmiddag, det är nästan som sista anhalten i hela den här studentkarusellen... Hela släkten var där, Jimmy och hela hans familj också, en härlig dag! Men jag kände att innerst inne kunde jag inte vara glad, för när den dagen var över så var även den fas i mitt liv där jag räknas som student över. En fas jag befunnit mig i sedan jag var 7 år, där jag känner mig trygg. Jag skall nu ge mig in på något nytt och helt okänt. Vad kommer att hända nu?

Nu har en tid gått sen lördag, det är nu tisdag och jag har börjat inse att det där okända kanske inte behöver vara så läskigt som det kan verka vid första anblicken.
Just nu sitter jag inne i Visby, på mitt jobb som båtbokare på GTS. Telefonen är för tillfället trasig så det kommer inga samtal, så nu har jag suttit här i ca 3 timmar o bara glott på dataskärmen. Just nu är jag ganska lugn när jag tänker på framtiden. Har inget speciellt planerat, det enda jag har planerat hittills är vad som händer på fredag på midsommarafton. 
Men så åter igen kommer paniken krypande, vad kommer hända med mig? Till hösten vad skall jag göra då? Kommer jag att få vara kvar här på GTS även i höst, antagligen inte men man kan ju alltid hoppas... Det skulle verkligen vara ett drömläge om jag kunde vara kvar här så länge som möjligt. Men nu skall jag inte oroa mig allt för mycket över det. Förhoppningsvis så kommer allting lösa sig så småningom. Det kommer inte lösa sig av sig själv, man måste jobba för att få något här i livet. Men jag skall nog se till att klara av det här också. Precis som jag klarat av alla andra utmaningar jag fått genom åren!

På återseende!

XOXO / Emelie